Novemver 2009 - Augusti 2011

Så slog det mig. Fan, jag åker på fredag. Fem dagar kvar.
Jag har haft en grym helg, och ikväll såg vi Morning Glory och den va en såndär skön söndagsfilm som fick en att tänka till lite. Sen nu har tjejerna hängt hos mig lite, men nu är jag på mitt rum själv. Och jag brukar sällan överanalysera nu förtiden men ikväll har jag en klump i magen. Fy fan vilket bra liv jag har, gud vad lycklig jag är och OH MY GOD vilka fina vänner jag har hittat!
Hela helgen har jag sprungit på gamla godingar och jag är så himla tacksam att jag aldrig kommer kunna beskriva detta med ord. Anna, Ylva, Lovisa, Sandra, Andrea, Elin, Alex, Amanda, Miriam, Vanessa, Kathy, Jakob, Annie, Harry, Zoe, Sam och resten av alla underbara människor; jag kommer aldrig, aldrig glömma er. En del träffade jag tidigare och en del senare men vilka guldklimpar. Au pair livet är unikt på det sättet att du väljer vilka du vill ha runt dig just då. Du umgås inte med några som du växt upp med - du hittar folk som du klickar med och som vill samma saker. Man blir som en liten familj och om någon ska någonstans så vill alla alltid ha med alla. Alla vill pressentera dig för vänner och det är inte konstigt att be om någons nummer så ni kan mötas upp nästa helg för en fika. Alla är sociala, utåtriktade och kollar aldrig snett. Vi stöttar varandra i Amerikat.
San Francisco i sig är en helt underbar stad. I början tyckte jag att den var jävligt oglammig (speciellt när man kom hem efter en weekend i LA eller Vegas) då den är något kallare, har många hemlösa och mycket hippies. Inte alls som jag hade föreställt det. Men staden har växt på mig, och framförallt Lovisa (som älskar allt här) har på senare tid fått mig att inse charmen med att alla är så härligt flummiga här. Ingen dömmer någon, alla får vara precis hur galna eller tråkiga dem vill. Vi har storstad, natur, nattliv och kultur i ett. Känner du för att va lite hipp drar du till Marinan, känner du för att bara vara och inte bry dig går du till Haight och Ashburry. Du har grymma skidställen fyra timmar norr och grymma stränder fyra timmar söder. Staden har satt ett stort spår och det är med tårar i ögonen som jag skriver att man inser ofta försent hur bra man har det. Jag vill åka men jag vill samtidigt stanna. Det kommer bli skit jobbigt imorgon att ha en avskedsmiddag med min underbara värdfamilj. Vi ska ut och äta på restaurang och då kommer det kännas ännu värre att vara så blödig.

Idag sa jag hejdå till Thomas, en tysk aupair, och även om jag inte umgåtts super mycket med honom så satte det hejdå:t en stor klump i magen på mig. Tanken på att aldrig få se honom igen, blandat med tankarna på vilken fin kille han är, gjorde att jag svor åt mig själv att jag försummat så många nya au pairer. Samtidigt som en annan del av mig inte för en sekund skulle vilja byta bort stunderna jag haft med gamla au pair-godingar. Seperationsångest.
Nej fy fan vad jag älskar människorna här. Så mycket jag har lärt mig om mig själv genom att se hur andra, som inte växt upp med mig, ser på mig, är guldvärt. Jag har alltid tyckt att jag var en väldigt ärlig person till exempel, och även om detta innebär att jag blottar mig, så har mitt år här fått mig att tveka på det. Jag vet att jag en gång var världens ärligaste människa - och då har det naturligtvis kännts bra att fortsätta tänka så om migsjälv- men efterhand som mitt sällskap ändrades hemma i Sverige, så ändrades även min personlighet. Det har fått mig att tänka till otroligt mycket här borta, och även om jag är långt ifrån så ärlig och rak som jag en gång varit - och vill vara- så har jag blivit bättre. Jag kommer hellre till insikt med en sådan sak nu än fortsätter utan att vara medveten om det.
Nej, nu får jag sluta för jag klarar inte mer av det här. Men ett stort TACK till alla som har gjort det här första året till det bästa året i mitt liv!

I tisdags så åkte jag med Ylva till flygplatsen för att vinka av henne när hon åkte till Chicago. Hon ska förlänga dit i ett år då hennes år är klart här. Det är alltid lika jobbigt att säga hejdå, och gång på gång frågar man sig själv varför man utsätter sig för detta när det gör så ont att skiljas åt; men en klok människa sa en gång att det är värt det - och hon kunde inte ha mer rätt. När jag också förlängt kommer vi ha en timmes flygtid ifrån varann och det är ju faktiskt inte så farligt. Sen har jag en känsla av att vi kommer hitta på roliga resor ihop också. Men jag är så tacksam att jag träffade en av världens mest omtänksamma personer på den Amerikanska Ambassaden i Stockholm för ungefär ett år sedan. Vid tillfällen som detta så tror jag på ödet...

San Francisco Giants vann VM i baseboll i måndags och staden blev galen! Jag har vanligtvis curfew som innebär att jag måste vara hemma 7 timmar innan jag börjar jobba men efter att ha frågat min värdmamma om det var okej så blev det utgång trotsallt. Och det var den bästa utgången någonsin. Där finns en massa barer på Union street och bilar bara körde runt där för att tuta, alla barer var överfulla och alla log mot varandra och skrek "Go Giants!". Bästa stämningen någonsin och vi var ett tjejgäng som barhoppade och körde beerpong, dansade och självklart drack öl. Istället för att vaska och spruta champange så sprutades det öl. Vanligtvis får man inte gå runt med alkohol utanför barerna men polisen brydde sig verkligen inte.

Dålig bild, men folk står uppe i bilrutorna och runtom baren är det packat med folk.

På onsdagen fick barnen skippa skolan för att åka downtown för att se paraden som skulle hållas till Giants ära. Jag åkte med frivilligt och det var överdrivet coolt. Jag har sån tur som lyckades va här när de vinner WORLDSERIES!Konfetti kastades överallt och Giants-spelarna åkte runt med cablecars och andra coola vagnar i paradtåget.

En M&M-gubbe utklädd till Fear the beard

Bryan "Fear the beard" Wilson i en av vagnarna.